Endometrios i Sverige

Jag var 12 år när min första mens kom. Efter den dagen började helvetet.. Jag förstod inte riktigt hur kvinnor orkade med att ha mens en gång i månaden. Jag hade en sån fruktansvärd mensvärk, så efter en halv år så gick jag till en läkare och bad om smärtlindring för värken. Fick då orudis ut skrivet, vilket jag fick ta varje gång det var dags för mens. Till en början hjälpte dom men efter ett tag så slutade dom hjälpa. Dom lindrade smärtan men inte helt. Men jag tänkte att det får väl vara så.

Men sen började jag även få buksmärtor fast det inte var dags för mens. Jag sökte då vård, dom tog en massa prover som laktos och gluten, men inget av de hade jag. Jag var in flera gånger på grund av smärta men blev hemskickad med Alvedon och Ipren som lindring. Efter ett halv år av sökande gav sjukvården upp. Dom kunde inte hitta något fel på min magen, dom sa att de var nog bara jag som inbillade mig.

Smärtan i samband med mensen blev bara värre och värre tillslut slutade de med att jag inte kunde gå till skolan de tre första dagarna av mensen. Jag blev så dåligt så jag låg i fosterställning av smärtor. Då ledsnade jag och skaffade minipiller som preventivmedel. Jag tänkte att får jag ingen mens så borde jag slippa denna smärta också. Sagt och gjort jag började äta de, och smärtan försvann.

Jag åt de i några år, men för ungefär två år sedan så kom smärtan tillbaka. Men inte alls på samma sätt som förut, så de hjälpte att ta värktabletter mot de. Men sen en kväll fick jag sån fruktansvärd smärta, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag åkte in på akuten där dom tyckte att jag skulle åka hem med Alvedon och Ipren som lindring åter en gång. Men då ledsnade jag, jag gick ut därifrån, och ringde till 1177 och bad dom om att jag skulle få komma upp till Hudiksvalls sjukhus där dom har gyn läkare även kväll/natt tid. Det lyckades dom ordna, så jag åkte dit. Under undersökningen så hittade dom en cysta på ena äggstocken och jag blev inlagd över natten. På morgonen kom dom in och sa att jag fick åka hem igen. Dom gjorde ingen ny undersökning och tog inga prover. Utan jag fick själv höra av mig om de var något. Fick heller ingen smärtlindring fast jag fortfarande hade samma smärta.

Det gick en och en halv vecka sen fick jag åka in igen. Men denna gång hittade dom inget och allt såg bra ut. Då frågade jag läkaren om de inte kunde vara endo jag kunna ha eftersom min farmor också har de. Men det kunde det inte vara utan de var bara vanlig mensvärk. Då blev jag arg och sa till min sambo att om jag blir tvungen att åka in igen då tänker jag verkligen inte åka dit, utan då åker vi till Gävle sjukhus istället.

Det hann gå två veckor sen var jag med om den värsta natten i mitt liv. Sambon hade precis kommit hem från jobb den kvällen och somnade på soffan. Han är en väldigt svårväckt person.. Och jag fick så fruktansvärt ont.. Jag hade aldrig haft så här ont någon gång, jag grät och skrek samtidigt och jag fick inte liv i sambon. Så jag ringde efter en ambulans. Men till svar av dom fick jag att jag skulle ta bilden och åka in själv för det var inget livshotande tillstånd jag var i, utan jag hade ju faktiskt bara lite ont i magen. Så dom tycket att jag skulle sätta mig i en bil, och köra in själv fast än jag inte kunde sitta upp riktigt..

Efter mycket om och men så fick jag till slut liv i min sambo och vi satte oss i bilen för att åka en timmes bilresa till Gävle sjukhus. När jag väl kom in blev jag väldigt väl omhändertagen. Dom var snabb att ge mig smärtlindring. Fick morfin i fler omgångar innan smärtan till slut mildra sig så jag kunde prata normalt igen. Dom gjorde en gyn undersökning på mig, men kunde inte hitta något. Jag blev snabbt inlagd på en avdelning och fick direktiven om att jag skulle vara fastande för jag skulle opereras på morgonen. Så jag låg där hela natten och min sambo fick stanna och vara vid min sida hela natten. Dom fick ge mig morfin i flera omgångar för att smärtan ökade. På morgonsidan kom dom in med en smörgås till mig och berättade att jag inte skulle opereras längre utan läkaren skulle komma och prata med mig lite senare.

Läkaren kom in och jag fick berätta min historia från första dagen jag fick mens tills då. Han bara kollade på mig och sa "till 99,99%, är jag säker på att du har endometrios". Så då tog allt fart, jag fick tid hos en läkare en månad senare, när jag kom till henne berättade jag om mina problem och hon bokade direkt en operationstid, så att dom kunde fastställa om de var endometrios eller inte. Det gick tre månader sen fick jag min operations tid. Den 8e augusti 2015 opererades jag. Den 14e september 2015 ringde läkaren och bekräftade att jag hade endometrios. Efter de har jag haft väldigt god kontakt med min läkare och vi har tillsammans försökt att hitta en behandling som ska hjälpa mig bästa. Nu drygt ett halv år senare har vi bestämt att jag ska ha p-stav och äta 10 mg Provera per/dag, 2 st 665 mg Alvedon 3 gånger/dagen, Diklofenak 3 gånger/dagen och Saroten 50 mg per/dag. Sen har jag Ketogan vid behov och jag får fruktansvärd smärta. Det skall jag äta i ett år, och om ett år ska jag ha ny kontakt med läkaren. Om de inte händer något innan.

Idag är jag 22 år. Det tog alltså sjukvården 9 år att komma fram till att jag hade Endometrios. Det har varit en bergochdalbana men jag är fruktansvärt glad över att dom har hitta vad felet vad och att jag har fått en smärtlindring som fungerar. Sen är jag även väldigt glad att jag har den sambon jag har. Han är väldigt förstående och tar väl hand om mig när jag får mina svackor. Han har funnits vid min sida i 1 1/2 år och jag har honom mycket att tacka. Hade de inte varit för att han har varit så förstående och ställt upp så mycket som han har, hade jag aldrig fixat den här resan.

Kram Marika Hamrén