Anonym
Det här var svårare än vad jag trodde att börja med, och ändå så har jag skrivit ner det här flera gånger innan för olika syften. Men nå väl, mina problem med mensen och antagligen med endometrios (även om det skulle dröja mycket längre innan jag fick något bekräftat eller diagnostiserat) började när jag fick mens vid 11 års ålder, jag är idag 25. Jag har oficiellt sett inte fått en diagnos på endometrios utan jag har fått ”misstänkt endometrios” diagnostiserat på mitt sjukhus då de inte skickade iväg prover på det som de brände bort som endometrios, min ”inoficiella” diagnos fick jag för cirka 3 år sedan så från mina problems start skulle det ta lite drygt tio år innan jag fick ett ”namn” på mina problem.
Jag fick ingen direkt information från mitt ”hemsjukhus” utan har fått hitta hjälp, information och stöd på andra sätt för att söka information, en stor hjälp har varit gruppen på facebook där man har kunnathitta stöd från andra i samma situation, något som saknas annars tycker jag.
Under de år som jag har haft problem med mensen/endometriosen så har jag nog provat det mesta i form utav läkemedel, jag har provat p-piller i alla dess former, provera i piller och i sprutform, synarela, plåster, spiral och andra hormonläkemedel så som primolut-nor men det har inte riktigt hjälpt. Vissa har inte fungerat alls, vissa fungerar ett tag för att sedan få minskad effekt och vissa har jag fått sluta med för att jag har fått kraftiga biverkningar och i ett fall en kraftig allergisk reaktion på det. Idag så har jag nyligen tagit ut min spiral, för att låta slemhinnorna återhämta sig lite och utöver det så har jag Qlaira som jag äter utan ”uppehåll”. I form av annan hjälp så har jag efter att fått höra de typiska endometrios-klyschorna, att det är nomalt att ha så ont, att det är bara att ”stå ut med det”, eller att om jag skulle börja med starkare smärtstillande än vad jag har idag så kommer jag bli beroende för ”så är det bara”, det är ju bara att höja och höja dosen sökt mig från mitt ”hemsjukhus” och med hjälp av ett brev fått komma till Endometrioscentrum i Uppsala där jag fått träffa Matts Olovsson.
Mitt första möte med Matts blev något helt nytt för mig, för första gången var det inte bara nähä det här fungerade inte heller, men prova det här istället utan han visade faktist hopp. At få höra att bara vi får dig blödningsfri så kommer du troligtsvis bli smärtfri också, det här kommer vi att lösa var en helt ny upplevelse och både jag och min mamma som var med vid besökt lämnade det lite ”smått chockade” då vialdrig hade fått höra det förut på snart tretton års kontakt med vården angående detta.
Jag har nog mer tur än dom flesta ändå, jag är relativt smärtfri när jag inte blöder och det är i alla fall 5-6 år sedan jag behövde åka in akut för smärtan eller blödningar men att få höra att det går at lösa, gjorde mig otroligt lättad. Tänk om det faktist vore sant, det är svårt att föreställa sig när man sitter och skriver detta men jag har tilltro till honom som läkare, och en större tilltro till Uppsala än vad jag har till mitt hemsjukhus.
Då jag är hyfsat smärtfri mellan blödningarna så är det också bara när jag blöder som jag behöver ta smärtstillande men då krävs det också ”starka” receptbelagda medicine för att ta udden av smärtan.
Jag har lite svårt att säga om bemötande från vården ändrats efter min ”diagnos”, men vill säga att det har det inte gjort. Det är fortfarande bara inställningen om at prova nästa på listan och den där undertryckta misstron och misstanken om att man ”överdriver smärtorna” och bara vill ha starkare värktabletter. Händelsen som ledde till att jag tog kontakt med Uppsala ledde också till att så länge jag kan ta udden av smärtorna hemma så undviker jag kontakten med kvinnokliniken på min hemort till så stor del så möjligt, bara om det är absolut nödvändigt.
Min vardag har alltid till en del bestått av att jag har varit väldigt begränsad när jag blöder men då jag har en relativt bra normalstatus när jag inte blöder så är den inte så påverkad att jag ”känner mig sjuk”. Jag kan nog göra mer än dom flesta och är nästan 50% klar med min drömutbildning på universitetet. Det går sakta framåt men det går ändå framåt.
Annars kan jag inte säga något annat än att jag skulle inte klara mig utan min familj, dom är mitt stora stöd i detta. Mamma som arbetar inom sjukvården harvarit mitt stöd i den kontakten och hon är fortfarande med vid läkarbesöken, även om jag idag är kvartsantik och vuxen, min pappa och min syster stöttar mig också mycket och jag vet att om jag har en dålig dag så finns dom där och jag kan få gråta, ligga i en boll och tycka synd om mig själv och det är ok.
Jag har mått bättre i min sjukdom än hur jag mår idag, jag har efter att jag tog ut min spiral fått mera ont, mera blödningar och mer mängd än tidigare men det kanske bara är en inställningsperiod och det kommer att lösa sig på något sätt. Man måste väl tro det i alla fall, eller hur?
Jag fick ingen direkt information från mitt ”hemsjukhus” utan har fått hitta hjälp, information och stöd på andra sätt för att söka information, en stor hjälp har varit gruppen på facebook där man har kunnathitta stöd från andra i samma situation, något som saknas annars tycker jag.
Under de år som jag har haft problem med mensen/endometriosen så har jag nog provat det mesta i form utav läkemedel, jag har provat p-piller i alla dess former, provera i piller och i sprutform, synarela, plåster, spiral och andra hormonläkemedel så som primolut-nor men det har inte riktigt hjälpt. Vissa har inte fungerat alls, vissa fungerar ett tag för att sedan få minskad effekt och vissa har jag fått sluta med för att jag har fått kraftiga biverkningar och i ett fall en kraftig allergisk reaktion på det. Idag så har jag nyligen tagit ut min spiral, för att låta slemhinnorna återhämta sig lite och utöver det så har jag Qlaira som jag äter utan ”uppehåll”. I form av annan hjälp så har jag efter att fått höra de typiska endometrios-klyschorna, att det är nomalt att ha så ont, att det är bara att ”stå ut med det”, eller att om jag skulle börja med starkare smärtstillande än vad jag har idag så kommer jag bli beroende för ”så är det bara”, det är ju bara att höja och höja dosen sökt mig från mitt ”hemsjukhus” och med hjälp av ett brev fått komma till Endometrioscentrum i Uppsala där jag fått träffa Matts Olovsson.
Mitt första möte med Matts blev något helt nytt för mig, för första gången var det inte bara nähä det här fungerade inte heller, men prova det här istället utan han visade faktist hopp. At få höra att bara vi får dig blödningsfri så kommer du troligtsvis bli smärtfri också, det här kommer vi att lösa var en helt ny upplevelse och både jag och min mamma som var med vid besökt lämnade det lite ”smått chockade” då vialdrig hade fått höra det förut på snart tretton års kontakt med vården angående detta.
Jag har nog mer tur än dom flesta ändå, jag är relativt smärtfri när jag inte blöder och det är i alla fall 5-6 år sedan jag behövde åka in akut för smärtan eller blödningar men att få höra att det går at lösa, gjorde mig otroligt lättad. Tänk om det faktist vore sant, det är svårt att föreställa sig när man sitter och skriver detta men jag har tilltro till honom som läkare, och en större tilltro till Uppsala än vad jag har till mitt hemsjukhus.
Då jag är hyfsat smärtfri mellan blödningarna så är det också bara när jag blöder som jag behöver ta smärtstillande men då krävs det också ”starka” receptbelagda medicine för att ta udden av smärtan.
Jag har lite svårt att säga om bemötande från vården ändrats efter min ”diagnos”, men vill säga att det har det inte gjort. Det är fortfarande bara inställningen om at prova nästa på listan och den där undertryckta misstron och misstanken om att man ”överdriver smärtorna” och bara vill ha starkare värktabletter. Händelsen som ledde till att jag tog kontakt med Uppsala ledde också till att så länge jag kan ta udden av smärtorna hemma så undviker jag kontakten med kvinnokliniken på min hemort till så stor del så möjligt, bara om det är absolut nödvändigt.
Min vardag har alltid till en del bestått av att jag har varit väldigt begränsad när jag blöder men då jag har en relativt bra normalstatus när jag inte blöder så är den inte så påverkad att jag ”känner mig sjuk”. Jag kan nog göra mer än dom flesta och är nästan 50% klar med min drömutbildning på universitetet. Det går sakta framåt men det går ändå framåt.
Annars kan jag inte säga något annat än att jag skulle inte klara mig utan min familj, dom är mitt stora stöd i detta. Mamma som arbetar inom sjukvården harvarit mitt stöd i den kontakten och hon är fortfarande med vid läkarbesöken, även om jag idag är kvartsantik och vuxen, min pappa och min syster stöttar mig också mycket och jag vet att om jag har en dålig dag så finns dom där och jag kan få gråta, ligga i en boll och tycka synd om mig själv och det är ok.
Jag har mått bättre i min sjukdom än hur jag mår idag, jag har efter att jag tog ut min spiral fått mera ont, mera blödningar och mer mängd än tidigare men det kanske bara är en inställningsperiod och det kommer att lösa sig på något sätt. Man måste väl tro det i alla fall, eller hur?