Admins för EIS
Nathalie Andersson
Jag heter Nathalie Andersson, jag är 26 år och bor i Umeå sedan ett par år tillbaka.
Jag jobbar som personlig assistent men är för tillfället sjukriven så all min tid går åt att vara med min son Valentin.
Förr var jag en av dom som sa: "Men ingen kan väl ha så ont av lite mens". Det skulle jag inte ha sagt, för cirka åtta år sedan vaknade jag upp med en smärta jag aldrig upplevt tidigare. Strax därefter fick jag diagnosen Endometrios, och sedan dess har jag fått kämpa för att få den hjälp jag har idag. Tyvärr så är jag lite av ett hopplöst fall, och ingen av de behandlingarna jag testat under dessa år har fungerat.
Linn Estefors
Jag heter Linn Estefors och är 24 år. Jag bor i Sundsvall tillsammans med min sambo Robin och vår hund Leffe. Jag studerar sedan januari 2014 till sjuksköterska och drömmer om att en dag få sitta på en ungdomsmottagning och prata om sex och samlevnad, mens och allt annat en tonåring kan funderar över.
När jag var 14 år gick jag till ungdomsmottagning för att få p-piller utskrivna, för min mamma hade sagt att det kunde lindra mensvärken. När jag var 16 år åkte jag ambulans för första gången eftersom jag hade sådana kramper att jag inte kunde sitta ner. Efter det sökte jag hjälp hos ungdomsmottagningen, vårdcentralen och företagshälsovården gånger flera, men jag hade ingen aning att jag sökte vård för min endometrios, för det var ett ord jag aldrig hade hört - förrän juldagen 2014.
I dagsläget äter jag mellan 12 och 20 tabletter per dag, beroende på hur mycket smärta jag har. Jag behandlas med både hormonspiral, p-piller och Provera, men jag har inte varit smärtfri en enda sekund sedan november 2014 och det gör mig så förbannat jävla arg att veta att det finns flera tusen livmoderbärare, bara här i Sverige, som har precis lika ont som mig. Och det är okej att vara arg, det är okej att vara arg över att vi är så många som ibland (läs: oftast) inte tas på allvar av varken vården, arbetslivet eller av vissa runt omkring oss - men det ska vi ändra på, tillsammans, för tillsammans är vi starka.
När jag var 14 år gick jag till ungdomsmottagning för att få p-piller utskrivna, för min mamma hade sagt att det kunde lindra mensvärken. När jag var 16 år åkte jag ambulans för första gången eftersom jag hade sådana kramper att jag inte kunde sitta ner. Efter det sökte jag hjälp hos ungdomsmottagningen, vårdcentralen och företagshälsovården gånger flera, men jag hade ingen aning att jag sökte vård för min endometrios, för det var ett ord jag aldrig hade hört - förrän juldagen 2014.
I dagsläget äter jag mellan 12 och 20 tabletter per dag, beroende på hur mycket smärta jag har. Jag behandlas med både hormonspiral, p-piller och Provera, men jag har inte varit smärtfri en enda sekund sedan november 2014 och det gör mig så förbannat jävla arg att veta att det finns flera tusen livmoderbärare, bara här i Sverige, som har precis lika ont som mig. Och det är okej att vara arg, det är okej att vara arg över att vi är så många som ibland (läs: oftast) inte tas på allvar av varken vården, arbetslivet eller av vissa runt omkring oss - men det ska vi ändra på, tillsammans, för tillsammans är vi starka.
(Mail saknas)
Lina Karlstens
Jag heter Lina Karlstens och är 20 år. Jag bor i Borlänge med min pojkvän och våra två katter.
Jag jobbar i butik men är just nu sjukskriven. Jag tycker om att städa och fixa hemma. Inredning är mitt största intresse. Tycker om att läsa, kolla på tv, fotografera, pyssla, dekorera naglar och umgås med familj, vänner och pojkvän. Jag älskar att dansa, men pga av Endometriosen kan jag inte träna just nu.
Jag fick min diagnos i november 2014 efter att ha haft kraftiga smärtor och problem i över 5 år. Det var inte lätt att få rätt hjälp av sjukvården! Har även IBS.Idag mår jag jättedåligt, ont varje dag och ont i hela bäckenet ut i benen, så jag har svårt att gå. Därför är jag sjukskriven.