Annika
För ett tag sedan skrev vi ett inlägg om de vanligaste symtomen vid endometrios, och som ni kunde läsa där så var ett av dem svårigheter med att bli gravid. Och tyvärr är det så att många får kämpa i år, och en del personer lyckas aldrig få barn på "naturlig väg".
Men här har vi en berättelse som visar att man inte ska ge upp, för man kan lyckas trots att man fått höra att man inte har så stora chanser att kunna bli gravid. Så läs Annikas berättelse om sin endometrios och vägen till sin nuvarande graviditet.
Allt börja när jag var 13 år. Hade skaffat mig min första pojkvän och vart gravid första gången vi hade sex. Av en ren slump gick jag och kompis in på en ungdomsmottagning för att vi ville fördriva tiden och gjorde ett varsitt graviditetstest. Det var mindre kul. Jag var i fjärde månaden! Det var en fredag.
På måndagen rullade dom in mig på op och tog bort fostret och jag började med p-piller. Men hade såna fruktansvärda smärtor efter denna abort och vi trodde det var pga p-piller, så vi bytte ut dom till en P - stav utan någon större effekt. Kunde knappt röra mig till slut för att det gjorde så ont. Kunde inte vara med på idrotten i skolan eller anstränga mig överhuvudtaget.
Något år senare gjorde dom ett ultraljud och hittade en stor cysta på äggstocken. Tog inte lång tid innan dom bestämde sig för att operera bort den. Men det hjälpte inte Heller. In och ut på akuten gång på gång. Till slut fick jag tipset av en läkare att "börja om". Så tillbaka till vårdcentralen och förklarade allting från början. Där fick jag för första gången höra ordet endometrios och fick en remiss till Södersjukhuset. Det tog inte lång tid innan som gjorde en titthålsoperation för att fastställa diagnosen. Tyvärr verkade läkaren mindre intresserad och kom bara in i rummet direkt efter uppvakta och sa "ja, vi hitta endometrios i buken. Så nu vet du och kan gå vidare". Fick ingen info om vart det satt eller hur mycket.
Hade knappt någon aning om vad endometrios var så jag nöjde mig med det svaret och påbörjade medicinering bestående av dexofen och alvedon. Dom medicinerna gick jag på i flera år och det funkade rätt bra. Kunde leva som vanligt utan att sjukdomen hindrade mig. Men sedan slutade denna läkare och jag fick en ny som inte alls gillade mediciner och tog bort allt och skickade mig till smärtkliniken, där fick jag en tens maskin och inget mer.
Tillbaka på ruta ett kändes det som. Smärtorna kom tillbaka, sängliggandes och besök på akuten. I två år kämpade jag mig igenom det med tens och värmekudde, vid skoven var det bara sängen som gällde. Plötsligt gick min pappa plötsligt bort i en olycka och hela världen rasa samman. Ingenting var bra längre och orkade inte med verkligheten. Så blev inlagd på psykiatrin på danderyd. En kväll fick jag så otroligt ont och feber och blev nerkörd till gyn akuten där jag träffade min kommande läkare. Åter igen hade jag en stor cysta på äggstocken och blev återigen insatt på medicinering, denna gång citodon. Denna underbara läkare följde jag sedan med när hon flytta från Danderyd till sophiahemmet och var hennes patient kommande åren. Hon hjälpte även mig att få komma till Uppsalas endometrios centrum, där vi återigen började ändra med medicinerna och testade oss fram under ett år. Men hittade inte någonting som både funkade och som man mådde bra på. Så jag slutade med all medicinering och höll mig till alvedon + ibumetin som han förskrev.
Under denna tid hade jag även träffat min nuvarande partner. Vi var ganska tidigt överens om vad vi båda ville, skaffa barn och familj så småningom. Så vi skydda oss aldrig eftersom jag nu hade så svårt att bli gravid. I 3,5 år hade vi oskyddat sex men ingenting hände.
Till slut så boka vi en tid hos min läkare på sophiahemmet som skulle hjälpa oss och sammanställa allting för IVF. Vi var där på möte den 6 oktober och hade ett återbesök den 20 november. Men av olika skäl så avbokade vi den tiden och det blev lite struligt mellan oss. Vi flytta isär ett tag men träffades och hade kontakt hela tiden.
Började känna mig extremt trött och sjuk, men jobbade i snitt 60-80 timmar i veckan så var inte konstigt att man var i obalans och trött. Brösten började ömma men det var väl dags för mens snart? Sen kommentera min partner att mina bröst var svullna, och svara att dom brukar svullna lite innan mensen och så prata vi inge mer om det. Tills veckan därpå. Då hade man hunnit fundera och tänka efter lite och bestämde att det var dags och boka en tid hos läkaren. Tänkte att nu har väl den kommit ännu cysta som inte vill försvinna av sig själv. Cystorna kommer ju hela tiden och brukar i regel försvinna av sig själv.
Så måndagen den 19 januari var jag hos min läkare på sophiahemmet och la mig tillrätta i stolen. Känns som ett andra hem, så många gånger man legat i dessa stolar, särat på benen och glott i taket. Hon titta på mig och log. Jag vet att jag tänkte att hon såg så road och glad ut men tänkte inte mer på det. Var orolig över cystan i magen. Hon klämmer och känner lite på magen och livmoders tappen och tar sedan tag i ultraljudet och vänder sig mot mig och säger "Här är anledningen till att du mår dåligt. Äntligen får jag säga grattis ". Trodde hon skämta med mig.
Den där cystan man oroar sig över visa sig vara ett hjärtslag på över 12 veckor. Tårarna bara rann nedför kinderna och fick inte fram ett ord. I och med endometriosen trodde jag aldrig att jag kunde bli gravid på naturlig väg. Alltid fått höra att chanserna ser dåliga ut och att det är en liten chans att lyckas. Men fertilitet var det inge fel på. Så nu har man iaf ett litet avbrott i denna sjukdom och jag hoppas hoppas hoppas att den inte kommer tillbaka lika kraftigt efteråt!