Loe
Mycket hände när jag var 14 år.
Första seriösa partnern, jag for till Uganda på ungdomsutbyte, jag blev kroniskt sjuk och började misstänka att jag inte är en kvinna. Det är svårt att veta vart jag ska börja.
Jag vaknade upp en natt med smärtor från helvetet. Hela urinröret skulle sprängas kändes det som. Jag hade haft extrema menssmärtor tidigare, men just urinrörssmärtor var något nytt för mig.Resten av natten, och dagen därpå, satt jag på toaletten och väntade på att det skulle göra mindre ont. Jag hade redan börjat tycka att min snippa satt på fel person, att den inte tillhör mig, och nu hatade jag den mer än någonsin.
Därefter följde en massa antibiotikakurer, och "God knows what" i flera år. Som mest tog jag 40 piller om dagen, som ingen visste om de skulle funka eller inte.
Nu, 8 år senare, har jag fått diagnosen endometrios.
Den fick jag på en kvinnoklinik i mitt län, och har sedan behandlats på en annan kvinnoklinik.
Jag har en livmoder och mens och livmoder/mens-problem. behandlas på kvinnokliniken. Oavsett vem du är.
Någonstans kan jag förstå det. De flesta problem som behandlas där råkar för det mesta kvinnor ut för, såsom cellförändringar, återhämtning efter våldtäkter et c.
Men det gör ont varenda gång jag ser det ordet. Kvinnoklinik. Kvinna.
Jag är inte kvinna. Jag har under väldigt många år FÖRSÖKT vara en kvinna, gjort allt i min makt för att vara det för allting vore så mycket enklare, men det är verkligen inte så.
"De flesta kvinnor upplever mensen som jobbig". "Du är en stark tjej!" "Det finns många preventivmedel för kvinnor tillgängliga".
Jag har kommit ut som icke-binär transperson för familj och vänner, som har tagit emot det superbra. Jag har dock inte kommit ut för vården, av den enkla anledningen att jag inte vågar.
Varför?
I mina journaler har flera läkare skrivit att de är misstänksamma mot mig, funderar över om jag ändå inte drar på lite väl mycket för att få smärtstillande. Jag behöver inte "en till grej".
Andra transpersoner har visat skräckexempel från sina journaler. "Patienten envisas om att bli kallad hen, och kallar sig för icke-binär. Jag funderar över vad som får henne att känna så."
När jag öppnar mitt hjärta och sköte för en läkare är jag utsatt som jag är.
Det är väldigt svårt att komma ut som icke-binär i vården. Vi har 2 juridiska kön. Hela vårt samhälle är baserat på vår kära tvåkönsnorm.
Så. Här sitter jag. En 22-årig icke-binär transperson med en klassisk kvinnosjukdom.
Vad sägs om att vi slutar kalla det för det? Kvinnosjukdom. Kvinnofråga. Kvinna, kvinna, kvinna.
Kan vi vara syskon, istället för systrar?
Kan jag få gå till läkaren, inte kvinnoläkaren?
Och när vi pratar om att endometriosforskningen är seg pga. att det är kvinnor som drabbats, kan vi istället säga att det är en sjukdom som (felaktigt) associerats med kvinnor under en lång tid? Det GÅR att prata om könsmaktsordningen utan att exkludera transpersoner!
Kan endometrioskämpar sluta ha ett cis*-perspektiv på allting, och prata mer med oss transpersoner?
Jag får inget stöd av ert systerskap.
Tack för mig, och tack för att jag fått göra min röst hörd här.
/Loe
*cis = motsatsen till trans. Tex, du fick tilldelat kön kvinna när du föddes, och har identifierat dig så hela livet.