Malin
Jag fick min diagnos i september 2013 efter ett löjligt antal turer med ambulans varje månad i flera år. Med dåliga bemötande och ingen som tog en på allvar. Jag har länge haft problem med smärtorna som aldrig riktigt gett vika, spelar ingen roll vad jag stoppar i mig för smärtstillande. Det vill helt enkelt inte!
Jag är så glad (om man nu kan säga så) att jag fick diagnosen. Något att gå efter. Jag kände lite som att jag kunde andas ut lite..Jag var inte dum eller inbillade mig saker, jag är faktiskt sjuk. Efter att jag opererades i slutet av 2013 så tycker jag att jag bara blivit sämre. Har inte "skov" med smärta ibland utan det är nästan konstant, jag ska vara glad om jag får 2-3 sammanhängande dagar där jag har så pass lite smärta att jag faktiskt kan göra saker. Men det händer inte ofta!
Att ha en fungerande vardag är en dröm för mig.. Jag har fått sparken från alla jobb som jag fått pga endon. Jag började bryta ihop när det blev jobb efter jobb som försvann för att jag var borta mycket. Smärtorna och besvikelsen på mig själv.. Jag kunde inte hålla fast i ett jobb. I nuläge är jag arbetslös och har varit det hela 2014, jag orkade inte med att söka jobb och få upp mina förhoppningar för att sedan bli ledsen och besviken när dom förklarade att dom inte kunde ha någon anställd som är sjuk så pass mycket.
Jag försöker med försäkringskassan och socialen för att få in någon peng. Men det går inte heller bra.
Hur mycket ska man behöva orka innan det är okej att ge upp? Det är aldrig okej att ge upp..Det vet jag men igår kväll bröt jag ihop när jag inte kunde betala mina räkningar för att jag fått avslag av socialen för att dom inte fått tag på mig. (förklarade att jag legat inne på sjukhuset en vecka, men det ändrade inget)
Jag börjar verkligen känna att jag orkar inte vara såhär ledsen mycket längre.
Barn är något som går i tankarna också..
Usch, kan inte hjälpa att känna mig så ensam i allt det här. Även fast jag har lärt känna många som är i liknande sitts och har pojkvän, familj som stöttar så känns det som att när solen går ner och natten kryper på en så är man ensam i allt. All smärta, all hopplöshet.
Nu måste jag lägga mig med en värmeflaska för magen börjar demonstrera. Är trött hela tiden men kan aldrig finna ro att få sova ordentligt.
Ni alla endosystrar är starkare än ni vet och nog tusan ska vi alla klara oss igenom detta och få ha ett någorlunda liv och viktigast av allt!
Få vara lyckliga!
Stor kram till er alla! <3 // Malin