Nattali
Mina symtom började när jag gick ner i vikt drastiskt, 12kg på 2 månader. Jag gick till vårdcentralen, trodde det var magen, var högra sidan jag fick ont på. Läkaren sa att det förmodligen var njursten och att jag skulle dricka mindre kaffe. Problemen fortsatte så jag gick till ungdomsmottagningen och berättade om mina bekymmer, smärtan som kom upprepade gånger och den molande värken som efterföljd. Jag va då 23år.
Hon på ungdomsmottagningen gav mig minipiller. Efter jag började dom så ökade mina problem. Smärtan blev som bultande i hela magen så jag slutade med dom. Vi provade sen vanliga p-piller men inte heller det hjälpte.
I 1 år med smärta och kramper gick jag ändå till jobbet, låg dubbelvikt i foserställning. Haltade när jag va ute med hunden och kunde inte räta på högra benet på grund av smärta. Vågade nästan inte gå på toa för den huggande känslan som medkommer i äggstocken när man tömmer blåsan. Ändå tror man att det är normalt, att det går över. Gick vid flera tillfällen till vårdcentralen för att få hjälp. Dom lyssnade halvdant på mig, dom hittade inget på undersökningarna och ultraljuden.
Dom skickade hem mig med orden "det går över". Jag hade aldrig hört om andra med samma problem som mig. Läkarna berättade inte heller något. Efter det året så fick jag kraftiga blödningar som inte ville sluta. Jag ringde lokala vårdcentralen för att få hjälp igen, denna gången för blödningarna och inte smärtan . Träffade en läkare som verkligen lyssnade. Berättade om min blödning och la även in en liten info om smärtade i äggstocken. Blödningen brydde han sig inte om men smärtan tog han på allvar. Han skickade genast in en remiss till skövde. Dock tog det 5 månader innan jag fick komma in. 5 månader med smärta. Både fysiskt och psykiskt. Väl i skövde gjordes ett vaginalt ultraljud och där dom såg en stor cysta. Han bokade in mig till operation i Lidköping. Fick vänta ytterligare 3 månader.
Dagen för operation. Jag kommer till sjukhuset, dom gör i ordning mig. En gynläkare ville träffa mig först innan jag får droppet. Hon gör ett nytt vaginalt ultraljud och hittar massor med blåsor. Den stora var dock sönder redan och nu var allt täckt med vätska. Hon gav mig rådet att gå tillbaka till ungdomsmottagningen och få p-piller. Det var det som hjälpte sa hon. Sen skickade hon hem mig. Inget mer med det. Inga fler svar fick jag på alla tusen frågor.
Min läkare på ungdomsmottagningen ville att jag skulle testa qlaira, ett p-piller. Och det har hjälpt mig massor. Värsta smärtan var som bortblåst. Fick höra av min syster ett tag senare att hon hade detsamma. Vi är halvsyskon med samma pappa. Hon fick sin diagnos. Och jag bara visste att jag hade det samma.
Endomitrios. Äntligen ett namn på det. Läste om det, att det var vanligare än man trodde. Flera med samma sak som mig. Helt otroligt och ändå visste ingen av läkarna under 1 1/2 år vad det verkligen var.
Såg mer på tv om hur denna sjukdom lyfter fram ifrån nästan helt obefintligt i mina ögon. Något jag inte hade en aning om var så vanligt bland oss. En lättnad att jag inte va ensam och att det inte bara var jag som har kämpat i vården för att få svar på smärtan som kommer.
Nu idag har jag en molande värk istället för huggande smärta. Jag lever ett normalt liv. Jag kan jobba, motionera både hunden och mig själv. Jag är livrädd för att sluta med mina piller. Att smärtan ska komma tillbaka. Vågar inte ens sluta med dom för att försöka bli gravid pga smärtan som ligger på vila.
/Nattali Cardell
