Anneli berättar sin historia
Jag har alltid haft problem med min mage. Men börjar min berättelse från när jag började skolan lite kortfattat o summerat. Vid ca 6 års ålder låg jag ofta ihop vikt av smärtor från buken. Tårar som rinner, ropar på hjälp i mitt inre. Ser min mor sitta hjälplös på sängkanten när jag ligger på heltäckningsmattan i mitt rum, det är säkert magsjuka. Ofta ofta.
När jag börjar skolan så kräks jag och hela rummet snurrar. Får lägga mig på några dynor utanför klassrummet. Ont i magen dag ut o dag in. Men jag måste funka. Jag vill ju vara som alla andra. Tiden går och när jag är 11 år så blir lösningen att jag får dricka jouice till lunchen istället för mjölken i bamba. Försöker tränga bort smärtan, det finns ingen som förstår. Och jag vill inte vara till besvär. Min lösning fram till högstadiet är att helt enkelt inte äta. Frukost är likhetstecken med smärta. Hela skoltiden är bara smärta, överleva, kämpa.
När puberteten infinner sig så är den direkt. Rak o full i kraft. 13 år.. livrädd varje dag i skolan för att blöda igenom. Det var skam och det var smärta från helvetet och det var bara för mycket. Men förstår att detta är ngt jag får lösa själv. Alla har ont vet du, det är såhär att vara kvinna. Bit ihop det går över ska du se. Lektionerna är ca 40 min , men saniteten höll max 30 min, jag bad en bön att det funkade denna gången oxå, dag ut o dag in.
Man bär på någon slags hemlighet, bär en mask utåt, kämpar för att passa in. Inget man pratar om men man snappar upp från sina klasskamrater att det inte är normalt. För dem hade bara två- 4 dagar lite och hanterbart. Jag 2-3 veckor i sträck. Dag ut o dag in. Lyckan var ju när det kunde gå en timme innan det blev kris, måste hålla koll på¨var toaletter finns, kan jag bara smita iväg, skyller alltid på att man har ont i huvudet, törstig eller vad som kunde passa in, för sanningen det pratar man inte om. Undrar hur jag klarade av att bli iaf godkänd i skolan. Jag hade en osynlig daglig kamp men den var fullt synbar för mig. Tröttsamt och stressande. Ville ju bara vara som alla andra. Jag vet inte hur det är att gå utan smärta. Man liksom vande sig, det är såhär, bit ihop, var glad och tacksam för livet. Och var väldigt emot piller så det var bara att härda ut, jag vande mig, Det är såhär, fånga dagen ..typ
När jag vid 23 år tar mod till mig att söka hjälp. Min första gyn koll, för det har jag inte gjort någon pga skammen, oviljan att blotta mina upplevelser. Jag är van att bita ihop.Jag börjar försiktigt prata om mina problem men får bara svaret : - Att jag ska gå ner 10 kg så löser det sig. Jag gick därifrån, helt förtvivlad. Trots väldigt lite intag av mat öht så hade jag en övervikt just nu. Min kropp kaosade. Svullnade upp o lade på sig vätska. Så min lösning blir ju att äta nästan ingenting. För åt jag så brakade magen inom 20 min. Och det fanns aldrig tid till att sitta på toaletten då började folk undra om jag var lat. Så för att sköta mitt jobb var ju att ha tre dubbla sanitet för då behövde jag inte gå så ofta som det uppmärksammades och blev till min nackdel. Och höll jag maten i schack så slapp jag springa på toa o fixa med nr 2. Mitt liv är ett oändligt moment 22.
Sömnbristen år ut o år in, oron och handukar som skydd på sängen ifall jag skulle somna och inte ha koll på flödet. Vecka ut o vecka in.
Har lågt blodvärde, men eftersom jag ligger inom referensramen så anses det normalt. Skalan är inom vården 7-120... jag låg på 13 så det fanns ingen förståelse öht att jag skulle må så dåligt. Då sa jag att jag ligger ju hellre närmare 120 liksom... svaret är att jag ligger inom referensen, och att jag får acceptera att det är normalt. Köper mig Blutsaft men det hjälpte föga och fick ont i magen av det oxå.
Det har gått ut över förhållanden och som jag kämpat att vara normal. Men det har gått sådär faktiskt.
Vid 26 år så söker jag igen , år 2000... det går ut över förhållandet, smärta vid samlag, smärta vid matintag, smärta från helvetet vid mensen, i genomsnitt hade jag 4 dagar i månaden som var smärtfria och buken var platt inget kaos. Känner ingen glädje, uppfattas som deprimerad. Söker vård och får till svar: - Hur kul tror du att det är för mig att höra på dina problem direkt efter min kafferast? Vad svarar man på den liksom, jag gick och tänkte att får fortsätta försöka stå ut och försöka vara en glad person, sköta mitt jobb, och masken på. Ibland klagade jag på mitt illamående men det skojades alltid bort av att är du säker på att du inte är gravid...skratt osv... det gjorde så ont för jag visste att jag inte kan bli gravid, det var för mycket kaos och valde att bära detta själv, min hemlighet, för att försöka vara så normal man kan , masken på, bit ihop. Det är ändå ingen som lyssnar, det var lite tabu i familjen att prata om krämpor osv. Ingen som är intresserad av det, alla har problem.
Kämpade med vikten, började springa och jag fick resultat, man hamnar i ngt självskadebeteende. Och man bara stänger av känslor för det gör för ont. Det var lättast.
År 2005 svimmar jag på jobbet, ofta, blir sjukskriven men även uppfattas som en besvärlig person som inte är på jobbet. Svimmar av all värk. Känner mig utmattad sen många år tillbaka.
Byter jobb 2006, Kämpar vidare, söker nån form av lösning, letar. Men kaoset i kroppen är på samma sätt.
År 2009 så börjar jag falla ihop på jobbet har smärtsamma skov och vänster höft slutar fungera, söker vård och får kortisonspruta och tabletter för oro. För jag sa till den läkaren att jag måste klara av att jobba. Finns inget annat.
Åren går och jag blir bara sämre och sämre, börjar söka hjälp igen 2013 och är mer rustad o vågar ifrågasätta. Det som blir lösningen är ju att äta SSRI preparat. Ingen hjälp med grundproblemet bara symptomlindring och psykofarmaka. Man blir misstrodd och enklaste diagnosen är depression. Blir anklagad på jobbet att jag är sjuk ofta vilket inte alls stämmer, fick ta in facket, men jag gick alltid till jobbet men när jag hade migrän då gick jag tidigare. Men kände av pressen att inte vara borta en enda dag en enda timme. Och fick skylla på magsjuka då jag jobbade med livsmedel för att det ansågs som en okej ursäkt att vara borta från jobbet en dag eller två. När jag hade hemska skov så var jag hemma en vecka kommer jag ihåg då var det en arbetskamrat som var en bitter person och väldigt elak av sig- gud vad skönt du har haft det på din ledighet säger hon.... man blir helt paff, jag sa att jag varit sjukskriven och magsjuk, jo jo visst ta den om rödluvan o vargen oxå...så gick hon. Sådana kommentarer är väldigt kränkande då folk inte förstår hur mycket man kämpar. Jag blev uppsagd 2014 och det tog mig jättehårt. Förhandling med facket osv. Jobbat där i 8 år. Gick in i en depression och låg i ett halvår helt apatisk..och till hösten så fick jag ett nytt jobb och körde på ..försöka får tillbaka värdigheten, kände mig fruktansvärt värdelös.
2016 januari började jag kräkas och sa att jag kommer tillbaka om 72 timmar, trodde nog att det var magsjuka, kom aldrig tillbaka, blev sjuksriven för utmattning, och diagnos magkatarr. Läkaren hävdade att det bara är magkatarr och att jag skulle gå hem å vila, blev initialt sjukskriven var 3 månad och ifrågasatte läkaren att det är ngt annat, jo det är bara magkatarr och ökning av dosen ezomeprazol och ny depp piller... Hade då domningar i hela vänster sida, kunde inte riktigt gå med mitt vä ben, domningar i vä arm o fingrar, hela buken svullen och kunde inte säga exakt var värken var när han klämde på magen , den var överallt. Jag var bara sängliggandes, kroppen kaosade och jag förtod inte vad som hände. Sen en natt i september så bröt jag ihop av denna smärtan, jag hade nått min slutpunkt nu orkar jag inte mer. Skammen är total. Hade ingen självmedkänsla öht. På natten ringer jag 1177 o bara frågar vad jag ska göra. Åk till akuten direkt uppmanades jag. Vilket vi gjorde väcte min make och vi var där ca 7 på morgonen, den barnmorskan som tog emot mig undrade vad jag gjorde här, dem har inga läkare nu på plats dem kommer först vid 9 tiden, du får komma tillbaka imorgon... får en tid o får åka hem, Lider enormt och tror faktiskt att nu är det dags att dö. Ångest, frustrerad, hjälplös, ledsen, funderar på om jag bara inbillar mig. Jag är sjuk i huvudet. Jag hittar bara på. Bara negativa tankar och total avsaknad av självmedkänsla. Det är akut.
Blir undersökt dagen efter och detta är en ung gynekolog och mer eller mindre förminskar mina upplevelser. Där o då brast det för mig, hade min syster med mig som tur var, och hon sa ifrån, så då hämtade gynekologen en äldre kvinna som kan läsa av med blotta blicken på ultraljudet, och det blev ett helt annat svar, det var akut... måste opereras, Blev inskriven på avd 67 canceravdelningen på Sahlgrenska en månad efter, och titthål var det som planerades och ca en timme sen skulle det vara klart, vaknar 5 timmar senare och med akut buksnitt rakt upp å ner från naveln å neråt...det står människor över mig och vill informera vad som hänt. Allt satt fast i buken och dem fick ändra metod från titthål till akut buksnitt, tarmar ut, avlägsna tarmkexet, blindtarmen, dem fick kämpa i 5 timmar för allt satt stenhårt fast...och det blev hysterektomi, blev insatt på en låg dos av Indivina och ska då äta denna tabletten fram till 45 års ålder pga risken att bli benskör.
Livet efter operationen var exakt som innan fast utan blödningar, snittet läkte jättelångsamt över 4 månader, och söker vård på vc igen efter ett halvår, får remiss inskickat till Sahlgrenska igen men väntetiden är lång, efter 1 år o 2 månader får jag komma tillbaka och då säger den gynekologen att jag absolut inte ska äta Indivina när jag är endopatient. Jag upplever att man är helt utlämnad, finns ingen trygghet och man blir bara felbehandlad, år går, kämpar för att må bättre... fortfarande sjukskriven och är helt utmattad i kroppen och huvudet.. IBS heter det nu och får leva med mina smärtor i magen det fortsätter. Vet att försäkringskassan flåsar mig i nacken, nu får jag inte vara sjuk längre, vilket jag kämpat för i alla år att inte bli just sjukskriven. Jag har inte så många val, jag får vänta in min kropp den bestämmer, varje steg varje minut..det finns en kamp o skam åren innan operationen och det finns en kamp efter operationen.... det är väldigt ensamt och ingen förstår fortfarande.....
